arkenannas

Vad jag anser vara ett stort problem idag i  den svenska kristenheten (och jag är ingen expert) är alla åsikter som går isär, alla bristande meningar om hur Bibeln ska tolkas.
Man vill gå sin egen väg och då väljer man att inte tro på vissa avsnitt, att förkasta andra och inte leva efter det tredje.
Nej, kristna är mer eller mindre "radikala" eller ska man kalla det för att vara "nära Jesus".
Detta trots att Bibeln är tydlig:Jesus ÄR vägen sanningen och livet och den bana man ska löpa loppet på.
Jag talar inte om att vara felfri och aldrig synda, men vad jag menar är att VILJA och tro på det som Bibeln säger i olika frågor istället för att vika av och lyssna till andra röster.

Men en tror inte på överenskommelsebön, för som hon skrev:" Jag tror inte att man kan få allting serverat på silverfat, utan på att lyssna inåt"
Faktum är att Gud VILL servera oss på silverfat, vi är ju hans kungabarn.
Han vill ge oss det bästa av det bästa och överösa oss med sin kärlek när han ger oss gåvor.
En annan tror inte på att man bara ska ha sex inom äktenskapet.
Det är inget personen pratar högt om, men det passar ju den egna livsstilen bäst och därför blundar man för Bibelns undervisning om sex.

Så, hur blir det då med det kristna livet? Om vi ska plocka en godbit här och blunda för en annan där?
Svaret tror jag är att det blir en "Jag väljer min egen kristendom"
Jesus accepterar det nog, han är så god och kärleksfull.
Men jag personligen tror inte på den sortens förhållande till Jesus.
Jag tror att Bibeln är sann och givetvis har det ibland varit klurigt med tolkningsfrågor genom århundradena, men det är en annan sak.
Liksom det är en annan sak att olika kyrkor och samfund kan ha olika traditioner.
Men Jesus var en rak och tydlig person när han gick på jorden och en gång talade Petrus på ett sätt som inte behagade Jesus och han utbrast:"Tyst Satan, det du talar är inte Guds tankar utan människotankar."

Överenskommelsebön är ett löfte, det två eller tre kommer överens om att be här på jorden, det ska de få av min himmelske fader.
Och sex iinom äktenskapet är till för att skydda varandra och för att det är någonting vackert, heligt och instiftat av Gud.
Men frestelserna kan vara nog så många...
Gud kan alltid förlåta.
Han ser ett ärligt hjärtas uppriktiga längtan att bli förlåtet.
Men ljumhet är sorgligt tycker jag.
Att välja de bitar man tycker om och förkasta andra.
Det står i Bibeln att du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, hela din själ och hela ditt förstånd.

Hjärtat är där vi har personlighetens kärna, själen är känslor tankar minnen, viljan och samvetet.
Förståndet är en gåva som vi fått, men som vi ibland behöver lägga bort för att se från Guds örnperspektiv.
Jesus vill ha en ren, vit brud när han kommer tillbaka på himmelens skyar.
Tänker du sträva efter renhet och sanning i ditt hjärta, även om du ibland snubblar på vägen och blir rest upp igen av Faderns hand?
Jag är inte säker på att jag kommer att lyckas.
Men jag kommer att försöka.
Ibland möter vi människor, det kan vara vänner eller vid ett samtal, som uttrycker otro och som man märker har valt lite "smått och gott" ur Bibeln.
Inte behöver man då utbrista som Jesus:Tyst Satan.
Men man kan göra det hemma efteråt och välja att inte ta till sig vad personen sa.
Rensa bort otro från hjärtats åker ganska snabbt...
Tistlarna kommer så lätt och det är inte lätt att vara kristen, med alla frestelser och åsikter som strömmar mot en.
Men det är lätt att tro på Jesus och hans ord är sanning.
Det kommer aldrig att förgå.

Jag tror att Gud är lika angelägen som jag är.
För det är inte bara för att slippa ensamheten som jag vill ha en livskamrat, en man vid min sida.
Det är för att ha någon att älska givetvis och som älskar en tillbaka, men också någon att dela tvätten med, att storhandla tillsammans med, att laga mat ihop med, att göra en fredagsefterrätt tillsammans med, att dela upp städningen med och ja någon att dricka eftermiddagskaffet med.
Gud har sett och förstår min längtan och jag tror han låter änglarna jobba på uppdraget att hitta någon för mig.
Och det finns faktiskt någon som jag har fått upp ögonen för, en lugn och fin kille som jag tycker om.
Han kan vara min nästa pojkvän, vem vet?
Jag vill att kärleken som jag ska dela med min tillkommande ska vara vacker och med det menar jag först vänskap, sedan bli tillsammans, sedan förlovning och inget sex före äktenskapet.
Nej sexet ska sparas på som en karamell, som en vacker pärla man får se men inte röra, tills det är dags.
Annars tycker jag att något vackert i relationen går förlorat.
Jag vet att Gud förlåter ett snedsteg och det finns ingen fördömelse för den som är i Kristus, men ändå vill jag verkligen vänta med sex till bröllopsnatten.
Romantik får gärna finnas med i relationen om jag får komma med önskemål och med romantik menar jag till exempel:

Att ta hand om den andre när den är sjuk

Att resa någonstans där ett hav finns

Att ge massage någon gång

Att äta middag på restaurang med levande ljus och lite vin

Att fria till personen på en romantisk plats

Att ta långa promenader tillsammans med hunden

Att ge kärleksförklaringar

Att skriva små lappar och sms

Och mycket mycket mer, detta var bara några exempel på det som är vackert i relationen.
Nu vill jag be:
GUD, du ser min längtan och min önskan efter en man vid min sida, efter en livskamrat.
Jag tror och litar på att du vill ge mig en pojkvän som kan bli en livskamrat och att du ger mig det snart.
Jag ber för den mannen om hälsa kraft, styrka , glädje och välsignelse till ande kropp och själ och ber att vi ska förenas snart i en relation Jesus, att vi kan hitta på något på fritiden tillsammans, jag ber och tackar för min livskamrat och tror att jag redan har bönesvaret i det andliga Jesus, tack Herre. Amen

Det var tre år sedan i september.
Det var traumatiskt, dramatiskt, ovisst, olustigt och jag var mycket mycket skör.
När jag ser tillbaka så är det ingenting som smärtar och jag har kommit igenom alltsammans starkare.
Men då, när det var aktuellt, så var det jobbigt och omvälvande för kropp och själ och för familjen.
Sakta kom det smygande, det var som om själva djävulen började tala inom mig och utanför mig och jag började få fixa ideér, där jag tänkte på synden, så som den var ursprungligen, på satan tänkte jag och jag började få fruktan för att göra vissa saker, för att jag tänkte på synden.
Detta jag berättar nu är mycket personligt, men jag vill ändå berätta det.
Samtidigt som allt detta pågick, så var jag elev på Arkens Bibelskola i Kungsängen utanför Stockholm och mitt uppe i en process av helande.
Jag hade fått möta den helige ande mycket och ofta och grät när han uppenbarade saker om min uppväxt för mig.
Gud kom med sin starka kärlek och jag kände mig så älskad att tårarna kom som en förlösande flod.

Och ändå...Sjukdomen kom sakta och bröt ner min kropp och sargade den bitvis.
Jag började bli allt svagare och plötsligt en kväll efter ett möte på Arken, så hörde jag en röst i huvudet säga:
"Du är fruktansvärd"
Okunnig om sjukdomen så trodde jag det var Gud som talade till mig och inbillade mig då att han alltså tyckte jag var fruktansvärd.
Sedan hörde jag inget mer på ett bra tag och terminen på Bibelskolan nådde sitt slut.
Sommaren kom och jag åkte hem till Halmstad och återfick min lägenhet som jag hyrt ut i andra hand.
Men det blev en annorlunda sommar.
Jag kände mig bevakad och utsatt, liksom iakttagen av själva djävulen till och med när jag dammsög och min mamma ville jag knappt träffa och när vi sågs sa jag inte mycket alls.
Jag ville fortsätta att bli helad av Gud och läste därför mycket i Bibeln och lyssnade på undervisning om bibliskt helande och praktiserade den inre bönen, som pastor Linda Bergling lär ut, där man ger sin kropp till Gud, bit för bit, organ för organ.
Till slut gjorde jag inget annat än sökte helande och blev som besatt av tanken på att bli helad och upprättad snabbt.
Samtidigt blev jag allt svagare i kroppen och hade lätt för att gråta.

När hösten kom var det dags att återvända till Arken, för jag ville gå ett år till på upprättelselinjen.
Hade min familj fått välja hade jag inte fått åka, konstig som jag blivit.
Men jag åkte och kände mig mycket sjuk samma dag som jag skulle resa.
Men under bussfärden var jag lite bättre och framme i Stockholm kändes det helt okej.
Annat skulle jag få se, visade det sig.
I skolan fick jag hjärtklappning och så småningom var jag så svag att jag inte kunde gå till skolan längre.
Min kompis Jaana som jag bodde tillsammans med, blev irriterad över att jag inte gick till Bibelskolan.
Men jag kunde bara inte...
Så kom helvetesnatten då allting kulminerade.
Psykosen hade nu blommat ut fullständigt och blivit ett faktum.
Jag trodde att jag skulle offras och dö istället för Jesus  och att Gud och Satan stred om min själ.
Jag grät förtvivlat och hörde hela tiden röster.
Dagen efter så ville jag bara sova och fick en läkare att skriva ut sömntabletter via telefonen.
Det slutade med att tre lärare från skolan kom hem till mig, efter att min familj slagit larm att jag uppträdde så konstigt på telefonen.
De körde mig till psykakuten på S.t Göran och jag blev inlagd.
Här slutar min berättelse, men sjukdomstiden slutade inte här.
Efter psykosen följde en tid när jag var skör och känslig.
Tog dumt nog beslutet att bo hos min pappa när jag blev utskriven från sjukhuset, eftersom han hade ett extra rum i sin dåvarande lägenhet.
Det skulle jag aldrig ha gjort, kritisk och okänslig som han är så blev jag måltavla för hans kommentarer.
Läkaren hade uttryckligen sagt ifrån att jag inte skulle utsättas för kritik, men vad hjälpte det?

Min ängel i situationen blev min granne, hos henne bodde jag i fem månader, tills jag hittade en liten etta att ha tills jag fick tillbaka min egen lägenhet igen.

Idag mår jag bra och hör inga röster och känner mig inte bevakad längre.
Jag tar antipsykotisk medicin och är stark i kroppen.
Jag har Jesus på min insida och kan skratta och umgås med vänner och familj igen.
Och jag söker inte längre helande på ett maniskt sätt, utan är öppen för vad Gud vill göra, men i sinom tid.

Nu är det bara fem dagar kvar tills jag får höra ljudet av små tassar här hemma, får springa ut och in, neför och uppför trappan, göra välling, hälla upp A-fil och torrfoder,samt kela och mysa med min nya livskamrat.
Åtminstone för 16 år framöver...

Hon ska heta Jolly och är en blandning av Papillon och Bichon Frisé.
Jäääättesöt så klart.
Klockan är nu tio över 6 på morgonen och måsarna skriker inte lika mycket utanför balkongen.
Det är fågelrikt här utanför fönstret.
Idag ska jag städa och tvätta, göra fint för den lilla så hon inte börjar nysa...
Mysa, inte nysa!
Jag får väl skaffa en digitalkamera så jag kan sätta in lite bilder här.
En tanke slår mig plötsligt:Tänk om jag är allergisk?

Jag är inte allergisk mot hundar det vet jag ju, men den här är ju lite långhårig, den har Papillon i sig.
Nej, hemska tanke, så får det inte vara.
Det vore dessutom väldigt pinsamt, gentemot kenneln.
Nej jag hoppas på det bästa och ser fram emot lilla Jolly.

På återseénde!